Sedan sist...


London var bästa bästa hittills - mina allra finaste var med och jag tror jag var lycklig varenda sekund av den där resan. Musikal, öl, fotboll, shopping, sightseeing och bara så himla massa kärlek. Det är grejer det.


Jag som aldrig förr gått på bal har varit på två stycken den senaste månaden. I en sista-minuten-inköpt klänning (som jag fått såå många fina komplimanger för) har jag både dansat vals och foxtrot, druckit för många snaps och verkligen insupit allt studentliv jag bara kan. Och spexet. Lilla, söta spexet som förvandlats till en hög med härliga människor som alla ger mig underbart mycket glädje - inte trodde jag det för två terminer sedan! Att vi höjt nivån framträdandemässigt (jag vet, skryt!) gör såklart också att det känns otroligt roligt - på GA balen stod alla gäster inklusive Carl Bildt på stolen och viftade med servetten till finalnumret. Då mår man bra vill jag meddela!


Om ena halvan av hösten varit en enda lång gråtparad och ledsamhet så har den andra varit desto bättre. För fastän att jag slarvat mycket med mig själv och mitt välmående så har andra runtomkring stöttat och peppat och spridit så mycket kärlek och glädje till mig att jag är glad igen. Jag känner det där lyckopirret i magen varenda eviga dag - helt enkelt livet när det är som bäst. Jag har lärt mig en hård läxa den här hösten, det är då något som är säkert. 


Och utan att överdriva en endaste liten sekund, utan min finaste mums hade den här hösten blivit alldeles för mycket för mig. Bara att kunna gråta mot hans tröja i tid och otid, och samtidigt vara mitt allra värsta jag utan att han backar - för att istället krama hårdare - det är kärlek det. Trodde nog aldrig att jag skulle känna såhär för någon annan men åh vad det är fint. Och läskigt. Men mest fint.